N.P. Wetterlund

N.P. Wetterlund - en profetröst för vår tid

N.P. Wetterlunds Skriftkommitté

Vem var N.P. Wetterlund?

N.P. Wetterlunds liv

av Anders Griph

 

NILS PETER WETTERLUND föddes den 20 juni 1852 i Slättåkra församling i Halland i Göteborgs stift.

Hans föräldrar var av fattigt torparfolk. För att förstå hans andliga utveckling måste man känna till hans mor Kristinas andliga liv. Vad Augustinus mor Monika betydde för Augustinus, det betydde hans mor Kristina för N.P. Wetterlund.

 

I sin skrift Två kära barndomsminnen och Min moder berättar han om sin moder och hennes sanningskärlek. Det var hon som genom sitt liv skrev ”Andens lag” redan i hans barndom, som sedan blev nedskriven i N.P Wetterlunds stora teologiska och andliga verk Andens lag om drygt 1200 sidor.

 

Det som framför allt gjorde ett djupt andligt intryck på Nils Peter var moderns böneliv. Han fick ofta se sin mor gå in i sin kammare och stänga dörren bakom sig någon halvtimma och komma ut därifrån helt förvandlad så att det lyste om hennes varelse. Han berättar också om en upplevelse som han hade tillsammans med sin mor ute i naturen:

”Hon lärde mig tidigt att älska Guds skapelse. Se här ett exempel. En dag då jag satt vid hennes sida i skogen, fick hon sin 'Taborstund' (Mark 9:5). Det blev som vanligt så 'sött och ljust' och högtidligt i hennes närhet. Nu vände hon sig om, sträckte ut sina armar och famnade jorden och sade; Heliga moder du Guds sköna jord dom är full av Herrens härlighet snart sluter du oss till ditt goda hjärta i graven! Den stunden glömmer jag aldrig. Från den dagen har jag älskat jorden och alla dess träd, blommor och gräs. Ja även minsta sandkorn har varit mig heligt och kärt.”

(ur Två kära barndomsminnen och Min moder.)

 

NILS PETER BERÄTTAR också i samma skrift att hans moder var ”äkta gammal-lutheran” och fiende till den efterlutheranska läroförfalskningen som blivit och blir mångtusen lutheraners själafördärv. Modern ordnade så att Nils Peter kunde gå i Harplinge kyrka och höra en ”andlig präst”. Det var Nils Peters läspräst som sa till hans mor att han borde gå och läsa vid elementarläroverket i Halmstad. Fadern avvisade prästens yrkande som galenskap, han hade inte en shilling över. Men modern gick till Gud i bön med saken, så hände det att när Nils Peter gick ut i skogen för att fundera över hur han skulle få tag på sex kronor fick han se en hök flyga in i en gammal ek. Det klack till i honom, kanske fanns det ungar där. Han klättrade upp och hittade fem ungar som han dödade. För dem fick han två kronor styck i skottpengar. Så kom det sig att han trots den fattigdom som rådde i hemmet fick börja i läroverket. Efter en termin var pengarna slut och han stod inför att sluta sin skolgång, men hans mor gav sig inte. Hon gick på nytt in i kammaren och talade med Gud och kom sedan ut och sa till Nils Peter: ” Min käre Nils, var ej ledsen! Gud kommer med hjälpen även nu”. Ett nytt under av liknande slag inträffade. Resten av hans skolgång var svår på grund av hans fattigdom, men Gud såg till att människor gav honom husrum gratis eller lånade ut pengar åt honom.

 

Efter studentexamen studerade N.P. Wetterlund i Uppsala för att bli präst. Han var begåvad och hade förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. Kamraterna såg upp till honom - trots den fattigdom kläderna vittnade om. Första året var han som de andra och umgicks med dem. Ekonomiska problem och flera andliga kriser tärde på honom och kamraterna såg inte längre upp till honom. Han kunde inte längre glädja sig tillsammans med dem och drog sig tillbaka från umgänget. Han blev alltmer tyst och sluten och dövade ibland sin förtvivlan med alkohol.

 

TILL DE EKONOMISKA svårigheterna kom också sjukdom och lasarettvistelser. Flera gånger vårdades han för ett knä, som till slut måste stelopereras. Han var då nära att gå under av förtvivlan. När han blev utskriven från Akademiska sjukhuset hade sommaren kommit och alla studiekamraterna hade lämnat Uppsala. Alla ekonomiska tillgångar var slut.

 

Han hade fått låna en kamrats rum. I rummet fann han en strut socker som han delade upp i dagsransoner. Hans krafter tog snart slut och han blev allt mer förtvivlad. När den sista sockerransonen var slut, beslutade han att ta sitt liv. Då han förde rakkniven mot strupen kände han att rummet fylldes med svavellukt och munnen med svavelsmak och han liksom hörde ett hånskratt. Full av fasa kastade han ifrån sig kniven: Nej aldrig detta! Vad jag än kan komma att gå igenom, vad kropps- och själslidande som helst, men aldrig detta! Kort därefter knackade det på dörren och hjälpen kom med en grannfru i gårdshuset.

 

En tid vårdades N.P. Wetterlund på Uppsala hospital för melankoli. Från den tiden har han berättat att han under djupt själamörker sagt till läkaren: " Det finns ingen Gud ! " -- "Min käre unge vän", hade läkaren svarat, "inte ett finger lyftes på vår jord utan Gud". Detta blev honom till hjälp.

 

Efter alla svårigheter med avbrott i studierna lyckades N.P. Wetterlund avlägga teologisk examen den 31 maj 1884 och praktisk teologisk examen den 15 december samma år.

 

Den 4 augusti prästvigdes han för Västerås stift av biskop Gottfrid Billing. Han förordnades först som pastorsadjunkt i Torsång, var vice komminister i Leksand 1886-89, vicepastor i Floda 1889-91. Han utnämndes till kapellpredikant i Skattunge i juni 1891. Till fjärde provpredikant i Floda till kyrkoherdetjänsten blev han kallad och utnämndes där till kyrkoherde den 26 oktober 1893. Från denna tjänst avgick han på egen begäran på grund av sjukdom den 1 maj 1914.

 

Det har berättats mycket om Wetterlund från hans tid som präst. Han var högt aktad och trots sin stränghet i förkunnelsen omtyckt. Därom vittnar att han blev kallad och vald till kyrkoherde i Floda, där han tidigare varit vice pastor. Ett exempel på hur det var när Wetterlund predikade kan man få i en opublicerad biografi över honom som finns på handskriftsavdelningen på universitetet i Uppsala.

”Från Leksandstiden har berättats att det var så fullt med folk i kyrkan när Wetterlund predikade att människorna stod packade i gångarna. I början förekom det att han höll två predikningar på söndagen med någon timmes uppehåll emellan. Men härmed måste han snart upphöra. Han orkade inte med det. Det lär t.o.m ha varit sådan iver att höra honom att man en tid inställde predikan i missionshuset på förmiddagen. En gammal kulla har sagt att då hon fick höra honom i kyrkan blev det något alldeles nytt. Nog hörde hon att många tyckte att han var sträng. Men hon lät domen gå över sig och gick in till Gud i bönen, där hon satt i kyrkan och var gång gick hon hem glad. Hon ville vara med om både förlåtelse och förpliktelsesidan av evangelium. Hon var glad att få höra till dem som döma sig själva, ty för dem är nåden, det visste hon”.

 

Ett annat vittnesbörd om Wetterlund och hans förkunnelse:

”Visst voro predikningarna medryckande och gripande, men de vädjade alltid mer till viljelivet än till känslan. Nästan aldrig kunde man se åhörarna rörda till tårar. Predikan hade icke heller gjort ett sådant intryck som det gjorde om den icke stått mot bakgrund av ett helgjutet kristet liv. Vad vore hans predikningar, säger man i Floda, mot hans liv”.

 

WETTERLUND SKRIVER ofta i sina brev om att hans förkunnelse skulle vara en förkunnelse i Andens kraft och överbevisning för att hålla måttet. Han var djupt medveten om att han var beroende av ”Sionbergsfolkets” förböner, och innan fredagen var det ingen idé att börja med någon predikoförberedelse, ty de hade inte börjat sin förbön för honom tidigare. Ett i Flodatrakten ofta citerat ord på den tiden av Wetterlund: ”I bönemänniskor! Glömmen ej att bedja för mig, ty jag är aldrig närmare helvetet än då jag står på predikstolen.”

 

Innan Wetterlund hade kommit till Floda hade det varit brukligt med brännvin på begravningarna men detta bruk försvann efter en tid. En gammal man sa senare: ”Han gjorde rent om Floda församling.”

 

Floda prästgård hade innan makarna Wetterlund kom varit samlingspunkten för de rika i trakten, men på de festerna blev det snart slut. Istället var det så att de fattiga alltid var välkomna, de som var i behov av lekamlig och andlig hjälp. En lärarinna som fick bo i prästgården när hon blev nedbruten har berättat:

”En underbar upplevelse var det för mig att få vara i detta prästhem några månader. Här fick jag se Kristuslivet levas ej så mycket i ord som i handling, levas så att det grep mig i mitt innersta och satte outplånliga spår i mitt liv. Vilken kärlekens omtanke om alla fattiga och lidande inom församlingen. Ingen gick ohulpen från deras dörr. Ja, om det var sista paret strumpor utom dem som sutto på nog offrade de, om det behövdes. Till julen bakades stora mängder bröd som skulle bäras ut till de behövande. Julbröd och mjölk (och kött) skulle alla fattiga ha. Huru välsignades ej detta prästfolk av mottagarna.”

 

I litteraturen finns många vittnesbörd om hur ”bröderna från landsvägen” alltid var välkomna i prästgården. Wetterlunds hustru Maria arbetade frivilligt med hem- och sjukbesök i församlingen.

 

Wetterlund hade en särskild gåva som själasörjare. Breven från handskriftsarkivet vittnar därom, och även hans bok ”Sändebrev till vänkretsen” vittnar om detta. Han hade ända fram till sin död kontakt med sådana som han hjälpte fram på livets väg. Från hans tid som församlingspräst finns många vittnesbörd om hur människor i församlingarna fick verklig hjälp till frälsning. I biografin som är opublicerad står det:

”Lika otillgänglig som Wetterlund ibland kunde vara mot människor som ville 'prata' med honom - det hände helt enkelt att han reste sig och gick ifrån dem - lika varsamt tillmötesgående var han mot dem som behövde hjälp. Han hörde på rösten och såg själens nöd i ansiktsuttrycket. Det behövdes inte mer än en antydan, så förstod han och knöt vid. Hans Ande gick in i den andres nöd och behövde därför knappast fråga. Han ville alltid veta om själavårdsbesök på förhand för att kunna bereda sig i bön.”

 

DET HAR BERÄTTATS om Wetterlunds förmåga att se vad människor gick för. Vid en nattvardsgång hade han stannat upp inför en okänd flicka och gått förbi henne vid utdelandet. Det väckte givetvis uppseende och några hade frågat honom därom. Då hade han svarat: ”En människa med en så tung börda på ryggen kan jag icke belasta ännu mera.” En kort tid därefter hade hon bekänt ett gammalt brott.

 

Sjukdom under en längre tid i slutet av sin kyrkoherdetjänst och en dubbel arbetsbörda med både världslig och andlig tjänst i stadskyrkosystemet gjorde att Wetterlund begärde tjänstledigt från sin prästtjänst från den 1 maj 1914.

 

Han beviljades ett års tjänstledighet, när han nekades förlängning avgick han från prästtjänsten den 1 maj 1915. Han lämnade dock inte Svenska kyrkan som medlem. Wetterlund bosatte sig i Stockholm tillsammans med sin hustru och hade planer på att hjälpa till med en del predikoverksamhet där, men dessa planer avklipptes dock senare av kyrkomötesdebatten och beslutet om kyrklig vigsel av frånskilda. Han kritiserade och ogillade detta beslut djupt - kyrkan skulle få ångra denna världsklokhet och undfallenhet för den världsliga överheten. I början av sin Stockholmstid predikade Wetterlund på inbjudan i Stockholms frikyrkor. Hela tiden fungerade han som själasörjare åt människor som sökte honom i andlig nöd. Det finns en rik brevsamling av själavårdsbrev från Flodatiden och Stockholmstiden.

 

Wetterlund själv ansåg att den främsta anledningen till att han slutade sin prästtjänst var uppdraget från Gud att skriva Andens lag. Under 30 års tid hade den tagit form; när han hade brottats med den lutherska läroförfalskningen som lade frälsningen utanför hjärtat och ”Andens lag”.

 

Wetterlund dog i sjukdomar som länge hade plågat honom, svåra prostatabesvär och sockersjuka, den 7 augusti 1928. Han dog i kretsen av några nära vänner som vakade vid hans bädd. In i det sista kämpade han för frälsningsvisshet och seger, de sista timmarna låg han medvetslös, men så vaknade han upp och blicken var klar. Hans sista ord var: ”Nu går jag, nu är jag frälst, Herre bevara dem alla...alla...”. Sedan blev rösten otydlig och omöjlig att höra, ljudlöst lämnade andedräkten honom. (Ur brevarkivet från vänner som skrivit om Wetterlunds sista dagar.)

 

Teologen N.P. Wetterlund

WETTERLUNDS HELA teologiska grundsyn kan uttryckas med ett enda ord: Ande. Gud är ande. Djävulen är ande. Det djupaste i människan är ande. Den bärande kraften i hela skapelsen är Guds kärleks ande. Det innersta i världshistorien är kamp mellan människoande, präglad av Gud och människoande präglad av satan. Ordet, lagen och evangelium är djupast sett ande.

Försoning, förlåtelse, rättfärdiggörelse och nyfödelse likaså. De beskriver olika sidor av innebörden i andens verkande.

 

Vad Wetterlund sedan försöker framställa i sin teologiska grundsyn är att det ges bara frälsning i Guds Ande. Det gäller att övervinna med Kristus, utanför Guds vilja finns ingen frälsning. Den lutherska läroförfalskningen består i att den lägger frälsningen utanför Guds Andes lag och flyttar frälsningen utanför människohjärtat i himmelen och gör ”pingsträttfärdiggörelsen” till ”Världsrättfärdiggörelse”.

 

Frälsning för Wetterlund är när den nya människan råder över den gamla människan och lever genom Guds Ande.

 

För Wetterlund är det viktigt att framhålla att det finns ingen motsättning mellan Anden och Lagen. Det gamla förbundet har lagen utanför hjärtat, skriven på sten. Det nya förbundet skriver lag i hjärtat i varje enskild människa genom andens liv i tron.

 

Wetterlund påpekar ofta att det är livets Andes lag (Rom 8:2) som gör den kristne fri. Anden och Lagen hör ihop. Lagens första och främsta bud är detta: ” Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd”. Det stora följebudet är detta: ”Du skall älska din nästa som dig själv”. I sin predikan Guds barn skriver Wetterlund: ”Alltså aldrig budet utan Kristus och aldrig Kristus utan budet. Bud och Kristus äro ett”.

 

När Wetterlund beskriver den levande och segrande tron som ger utrymme åt den nya människan, pekar han på många ställen i Bibeln. Framför allt är det Bergspredikan, som han kallar Lilla bibeln - en sammanfattning av allt Guds ord. Bergspredikan slutar med liknelsen om huset på hälleberget, om att höra och göra efter Jesus ord. Det är Bergspredikan som skall göras av Guds barn. Den kan bara göras av den som lärt sig att i andens kraft vinna seger över synden i sitt eget liv. Denna seger finns blott hos Kristus själv och därför är det han som i den kristne vinner seger över synden varje dag - om den kristne har kommit dit i lärjungaskolan att han eller hon lever i pingsten. Ingen lärjunge som inte tillsammans med Kristus har kommit till pingst i sitt liv kan göra Bergspredikans gärningar - vilket Kristus kräver. Höra och göra Kristus hör ihop.

 

Wetterlund menar för den skull inte att den pånyttfödda människan är syndfri. Det är skillnad mellan att ha synd och att göra synd. Ingen människa kan bli kvitt synden, men genom ”förstabudskristendom” och ”förstabudssinne” får människan ett nytt förhållande till synden.

 

Hon får kraften att vinna seger över synden - den gamla människan. Ju mer liv i Kristus, desto mer död åt Gammel-Adam. Men först genom döden tas ett evigt farväl av allt som heter synd.

 

För att beskriva skillnaden mellan ett liv under synden och ett liv över synden tar Wetterlund två bilder:

”Kännetecknade för portlivet är sålunda det att därunder råder väsentligen själviskheten, den gamla människan, synden. Kännetecknade för väglivet är det att därunder råder väsentligen kärleken (till Gud över allt och till nästan som till en själv), den nya människan, nåden (oklyvd)”.

”Men likasom portbarnet har förkänningar av väglivet, så kan vägbarnet ha efterkänningar av portlivet. Likasom portbarnet kan få ett stycke 'väg', ehuru det icke kommit in på vägen, så kan vägbarnet få ett stycke 'port' ehuru det kommit ut ur porten.”

 

OM MÄNNISKAN ÄR oförsiktig i sin vandel, så att självet reser sig och vill återtaga väldet, då låter Gud henne sjunka ned i sitt tröstlösa själv, sätter henne i själv-fängelset, tills hon blir nykter (ur predikan: Guds barn).

 

Det starka med Wetterlunds teologiska åskådning är att det finns plats för dem som ännu inte kommit till seger över synden. Den tiden kallar han lärjungaskolan innan pingst och den måste varje människa gå för att komma till pingst. Han förnekar inte att denne är en lärjunge och att den har liv innan - men det är inte ett helt normalt lärjungaliv att stanna där och aldrig komma längre, vilket det har blivit i skökokristendomen som aldrig vinner seger över synden och jämt slavar under den. När han skall beskriva skökokristendomen och dess käraste uttryck så går han med förkärlek till Romarbrevets sjunde kapitel. För just i den ”sumphålan” eller ”sjunderomarehålan” försöker den bevisa att det är normalt att inte vinna seger över synden.

 

Wetterlund menar att om man har fel lära på den här punkten om livet i Kristus här och nu, då blir man ”djurtämjare” istället för ”djuromskapare”. Människorna lär sig av en sådan lära att skona Gammel-Adam istället för att strypa honom. Man lär människorna att bli bovar i Jesu skola istället för sanna lärjungar. ”Man fördärvar själar i tusental och grundlägger en andeförhärdelse sju gånger farligare än den som binder de grova lasternas trälar”. Wetterlund säger i sin skrift ”De kristnas världskrig” vad som händer om nyfödelsen uteblir:

”Ty livets lag är denna: vill du icke bliva Kristus lik, så skall du bliva Satan lik; vill du icke bliva gudsmänniska såsom de elva på pingstdagen, så skall du bliva djävulsmänniska såsom Judas”.

 

Om inte kyrkan förstår vad det är för skillnad på att vara ”djuromskapare” och att vara ”djurtämjare”, då kommer alla så kallade ”Kyrkliga rörelser” blott bli ett nytt ”djurtämjeri” som kanske kan vara till någon nytta för samhället. Om kyrkan inte predikar och lever i ”förstabudssinnet”, blir hon skökan som förvillar sina barn med otuktsvin och gör dem druckna av den här världens ande.

 

Den andliga trolldomens och otuktens kännetecken, som är skökans väsen, utmärkes av att den hatar allt som luktar lag och bud. Allt sådant måste rensas bort från det ”rena evangeliet” för att skökan skall få förkunna sin budlösa nåd.

 

Kyrkan blir då skökan och det främsta hindret för det sanna evangeliet istället för det främsta redskapet i Guds hand.

 

Wetterlund menar att världen kommer alltid att få skörda vad den sår - det är en ofrånkomlig lag. Särskilt dyrt får världen betala om den sår i Guds namn - men i sin egen själviska anda - i skenkristendomens gestalt. Frukten av förhärdelse mot nyfödelse från ovan i sinne och hjärta är födelse från nedan. Den frukten som det förhärdade hjärtat bär är ”de kristnas världskrig”:

”Jag har bjudit dig himlen i tusen år, nåväl - ned då i krigshelvetets hela elände.

Du har hårdnackat bortstött min Ande, som klappat på ditt hjärta i tusen år - så fare då satan in i ditt hjärta till demonkrigets fördärv och elände!

Födelsen från ovan till Kristi like bjöd jag dig förgäves i tusen år - så förde dig då Satan till djävlarnas like!

Mina bud som jag gjort till ande och liv eller till frälsande evangelium i Kristus, fick jag ej lägga i ditt hjärta - så lägge då satan sina bud i ditt hjärta, och lev deras liv som gastarnas liv på den kristna världens ruiner!

Sonen jag sände att giva dig förstånd - fruktlöst, fruktlöst! - så bliv då en galning till evärdelig skam, en dåre på vars grav kommande släkten skola spotta och ropa: ”fy, fy, fy!”

Ja det kostar någonting att i sina kyrkor ”tillbedja Gud”, men i sitt liv ha honom blott som betjänt på sina själviska vägar.”

(ur De kristnas världskrig)

 

Anders Griph

1902

Floda 1902

vid arbetsbordet i Floda

N.P. Wetterlunds Skriftkommitté info@npwetterlund.se

Uppdaterad 2017-07-15