Övrigt

N.P. Wetterlund - en profetröst för vår tid

N.P. Wetterlunds Skriftkommitté

Övrigt om N.P. Wetterlunds liv och skrifter

Det finns en riklig dokumentation av de starka intryck som Wetterlund gjorde som person, predikant och författare. Flera läsare har berättat om vilken personlig betydelse hans skrifter haft. Här har vi samlat en del av detta.

Nathan Söderblom, (1866-1931), ärkebiskop

En stockholmspräst berättar från ”den oförgätliga stund”, då han besökte ärkebiskop Söderblom för att rådslå med honom om Wetterlunds andliga kvarlåtenskap: ”jag fick läsa högt för honom det ena efter det andra av Wetterlunds ”Sändebrev till vänner”. Jag var rädd, att jag alltför länge upptagit ärkebiskopens tid och tänkte sluta med läsningen. Men han utbrast med något av hänförelse: - ’Nej, läs, läs! Det är så sällsynt att få taga emot sådan uppbyggelse.’ - När jag läst ’Pingstliljan’ sade han ivrigt: - ’Nej, så underbart skönt! Det måste min hustru också få höra.’ - Och så kallade han in henne och läste ’Pingstliljan’ själv för henne med en gripenhet och andakt, som gjorde det vackra sändebrevet ännu underbarare.

(citat från Bertel Andréns prästmötesavhandling 1943)

 

Wetterlund hade efter mycket vånda vågat sända en av sina skrifter till Söderblom, som i sitt tackbrev uttryckt stor uppskattning.

 

Pingstliljan kom med i den 1928 postumt utgivna samlingen ”Sändebrev till vänner”.

Hanna Ouchterlony, (1838–1924), Frälsningsarméns grundare i Sverige

”På äldre dagar kom hon i kontakt med kyrkoherden N P Wetterlund och synes ha tagit intryck av hans särpräglade religiösa åskådning.”

 

(citat från artikel i Riksarkivet, Svenskt biografiskt lexikon)

http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7873

Julfirandet i Nils Peters barndom

Wetterlunds självbiografidska bidrag inskränker sig huvudsakligen till några sidor i Två kära barndomsminnen och Min moder. Båda ingår ingår i kommitténs utgåva De levandes land. Med innerlig värme skildrar han sina strävsamma föräldrar – och då i synnerhet modern, familjens andliga klippa – och de minst sagt påvra materiella omständigheter som rådde i barndomshemmet.

I uppsatsen Två kära barndomsminnen beskriver han sin barndoms jul:

*************

Jul firades aldrig med ”julgran” i min hembygd. Att hugga ned Guds små härliga granar till lekverk ansågs av allmogen som ett brott mot naturen och en synd mot Gud. Mina föräldrar hatade detta fladderväsen.

Men julen firades med ”julhalm”, som breddes ut över halva golvet i stugan. Detta med anslutning till den gamla psalmens ord: ”Här ligger Han på halm och strå, vars makt och rike evigt varar”.

Och mor gav oss barn en grundlig undervisning om julhalmens betydelse som en bild av helig fattigdom, helig och nödvändig förnedring, helig ringhet och ödmjukhet, vår enda väg till den himmelska upphöjelse, vartill vi är kallade.

I denna julhalm fick vi barn ligga påklädda hela julnatten. Och det var oss en stor glädje. Och mors mäktiga ande behärskade oss och kom oss att tänka på vad hon lärt oss om julhalmen.

Men klockan fyra på juldagsmorgonen väcktes vi alltid av fars och mors starka och oförgätliga röster, då de stämde upp den härliga julpsalmen: ”Var hälsad sköna morgonstund, som av profeters helga mun är oss bebådad vorden”.

Denna julmorgon ljöd fars och mors röster som aldrig tillförne. Hela den kära och fattiga stugan och vi med den liksom skakades och lyftes högt över jorden och upp i en andesfär, som jag sedan fått bestiga blott på försmakens himmelska dagar.

**************

PINGSTLILJAN

 

Jag har en sådan på mitt bord. Hon står nu på sitt jordelivs middagshöjd. Hennes glädje är stor, och en större hon anar.

I sitt kerubiska väsen bär hon den Eviges namn, namnet ”Jag är(2 Mos 3:13-15). I detta namn är hon till, så länge som Gud är till. Det är detta hon känner. Därav hennes anade fröjd (Rom 8:19-21).

Snart sjunker hennes sol. Och hon böjer sig ned i suckar under förgängelsens lag (v.21-22). Döden nalkas. Stilla och milt är hennes kval. Sakta hon skrider sin smärteväg fram. Paradiset öppnas av liljornas ängel. Ömt tager han den fina och luttrade liljesjälen i sin hand. Och han bär den till dess rum i skapelsebeståndet i Kristus och planterar den bland livsträden vid livets älv (Kol 1:16-17; Upp 22:1-2).

Där står hon som himmelsk härlighetslilja och frodas i högsta liljefröjd, så länge som Gud heter ”Jag är”.

Där talar hon liljespråket (som under förgängligheten blott stammades fram) och säger med allt skapat: ”Honom, som sitter på tronen, och Lammet tillhör lovet och äran och härligheten och väldet i evigheternas evigheter(Upp 5:13).

 

Men en pingstlilja det finns av oändligt högre rang: pingst-Andens, den första kärlekens 16-bladiga lilja. (Läs 1 Kor 13:4-8.)

Har jag den, då har mitt liv sin liljefröjd mitt i den stora bedrövelsen (Upp 7:14); och då blir min död en liljedöd, som för mig in bland myriader liljeandar (jfr. Heb 12:23) i blomsterängden vid livets älv.

Får jag den döden som gåva av Gud i hans stora barmhärtighet då får jag återse dig, du Guds sköna lilja, som nu står på mitt bord, och som redan i tidens morgontimma skapades ”i och till Kristus(Kol 1:16). Och där får jag skåda din härlighet och andas din himmelska doft och höra ditt lov i evigheternas evigheter. Till dess farväl; och tack för de liljestunder du skänkt mig!

-------------

Om den förtrampade och lidande blomman på vägkanten skriver Viktor Rydberg (enl. uppgift av prof. Rudin) följande:

”Blomman vid landsvägen är död – hör jag. Nåväl, frid över den lilla rena blomstersjälen! Hon höll sig bra intill slutet, och nog öppnas blommornas himmel för henne. Tänk, vilka vällukter och sånger det måste vara i den himmelen! Den som bleve trädgårdsdräng där!”

N.P. Wetterlund

Tolkningar av N.P. Wetterlunds texter som står i artiklar, föredrag och PM på denna hemsida är respektive författares personliga tolkningar.

N.P. Wetterlunds Skriftkommitté info@npwetterlund.se

Uppdaterad 2018-06-18